EPILOG
Det närmar sig slutet av ett familjeäventyr som varade betydligt längre än vad vi först kunde ana när vi tog beslutet att testa ett liv utanför Sverige.
Vi lämnade en fungerande vardag med jobb, skolor, boende, fritid, kompisar etc. för en framtid som vi inte kände till eller ens kunde ana hur den skulle bli .
Vi var 5 st som skulle fungera i en ny vardag, ett nytt liv på andra sidan jorden.
Flytten var noggrannt förberedd praktiskt med barnens skolor - blivande skola, befintligt hus nytt hus etc.
Vi vuxna pluggade portugisiska ett par månader innan flytten för privatlärare medan barnen fick individuella engelskalektioner på Berliz Språkskola.
Jag hade funderat mycket över vår/min nya vardag men inte riktigt tänkt på hur vårat sociala liv skulle se ut med nya vänner och relationer, så det som kom att förvåna mig mest i början i Brasilien var att vi alla kom in i ett fungerande socialt sammanhang ganska direkt när vi träffade andra internationella familjer.
När vi flyttade till US reagerade jag mest på att rasismen fortfarande är så fast rotad och påtaglig, varje dag hela tiden.
Polariseringen Svarta-Vita, Rika-Fattiga.
Vi skiljer också ut oss mer här som icke Am familj, vilket inte är så konstigt eftersom alla andra är Am.
Vi har några nära Brassefamiljer som vi delat livssituation och många erfarenheter med.
Utlandsvistelsen har gett ett annat perspektiv på livet och en liten insikt i olika människors livssituation och livsvillkor…
Många nya vänner och bekantskaper.
Erfarenheten av att leva på ytterligare 2 kontinenter och intressant att få lära känna och ta del av andra kulturer.
Visst behövs lite mod och nyfikenhet för att våga ge sig ut.
Ingen fördel att vara sentimental eller orolig då vi lämnat relationer liksom ägodelar bakom oss och varit med om många planerade och oplanerade uppbrott längs vägen.
Under åren har jag lagt mycket tid och engagemang på planering och förberedelser inför alla eventualiteter, blivande skolsituationer etc för barnen.
Förhoppningen var att barnen skulle få till sig ytterligare erfarenheter, se en annan verklighet samt att skolan skulle funka och att de skulle slippa gå om klasser i grundskolan/gymnasiet.
En på lågstadiet, en på mellanstadiet och en på högstadiet, var svårt och lätt på olika sätt.
för T var det jobbigast i början innan han förstod eng.
för J var det nog tuffast när vi kom till US och han började highschool utan att känna någon mer än C.
för C var det extremt mycket pluggande på IB i åk 10-11
Jättetufft att byta skola 2 ggr för alla tre även om Am skolan i US blev betydligt mer hanterbar kunskaps-kravmässigt än vad ISC var.
Jag har, ska erkännas, lagt mig i det Am skolsystemet eftersom jag ibland tyckt att jag vet och förstår bättre. Detta förekom mest i början då jag för första gången riktigt insåg hur Am skolan fungerar. En av de Am rektorerna, Mr Combs på Internationella skolan i Curitiba var eller kanske rättare sagt blev road av mina åsikter och våra diskussioner så han tog till sig och skolan en hel del.
Jag har blivit mer och mer passiv i min kritik, vilket har att göra med min ökade förståelse/insikt om skolsystemet samt att barnen blivit äldre och klarar att hantera sin egen skolsituation/vardag.
Det tuffaste har helt klart varit att matcha 3 barns olika skolsituationer, vg krav, fokus samt nya relationer.
(Hur det blev får var och en utvärdera, inget jag kan ta på mig)
Vi har levt ett lugnare liv.
Vi har haft mer tid tillsammans med barnen/ungdomarna.
Vi har också utsatt oss för nya miljöer, bekantskaper och situationer.
Händelser (ibland riktigt lustiga) vi varit med om har nog fört oss samman.
Jämlikheten har vuxit sig till en disaster eftersom 1 jobbat sisådär lite drygt (?)100% och varit på resande fot länge och ofta medan den andra dvs jag själv varit hemma och fixat allt annat.
Kommunikation och massa nödvändig planering av gemensam framtid, mål och nya möjligheter har ändå sammafogat oss på något sätt.
Älskar detta varierade liv där de dagliga rutinerna ständigt bryts.
Ja, för Familjen Ekman är det STOR skillnad på var vi befann oss i livet när vi lämnade Sv och nu när vi ska återvända.
Vad gäller gemensam bostad är vi bara 3 kvar, två vuxna och en 17-åring, övriga på 21 år och 24 år har vuxit upp och flyttat ut.
Vi valde att lämna hus i Brottkärr för lägenhet i Eriksberg.
Att lära känna en ny del av staden känns bra och naturligt.
Vi är nu laddade inför ännu en "Relocation" för att starta på nytt, igen, utifrån våra nya erfarenheter och med helt andra förutsättningar och med stor tacksamhet och ödmjuket inför det vi fått till oss under närmare 10 år utomlands.
“Why do you go away? So that you can come back. So that you can see the place you came from with new eyes and extra colors. And the people there see you differently, too. Coming back to where you started is not the same as never leaving.”
-Taylor Pratchett, A Hat Full of Sky